kuttlugg

Mår skit. Ångesten sprider sig i hela kroppen å ja vill bara dra ett täcke över huvudet å inte göra nånting. Blir å gråta bara ja ser kort på Akita för ja saknar henne så jävla mycket. Spelar ingen roll hur mycket ja än försöker intala mig att de är för hennes bästa, så känns de ändå som en kniv rakt i hjärtat varje gång ja tänker på att nån annan får kela me vår hund men inte vi... Ja vet att hon får all den kärlek å uppmärksamhet hon förtjänar men de är fortfarande fruktansvärt jobbigt. Ja är tacksam att hon får va där hon är men de kommer ta tid innan sorgen försvinner, om den nu nån gång kommer göra de. De har blivit för mycket me allting å ja känner mig bara ledsen å nedstämd. Önskar att livet inte vore så jävla jobbigt!!! Som min kära mor alltid säger: - livet är som en stege, ibland ramlar man ner, men då måste man ändå fortsätta klättra uppåt. Å just nu så har alla mina pinnar gått av å ja befinner mig på botten. Men de är väl bara att försöka klättra en pinne åt gången å hoppas att man så småningom tar sig dit man vill. Önskar att ja aldrig börjat på p-piller, för tack vare dom så har ja ökat i vikt å fått finnar som en jävla tonåring igen. Suck!!!! Skulle fan stått ut me smärtan av att sätta in en spiral jävel igen asså. Så nu har ja en jävla ångest för att ja ser ut som en fet jävla blåval oxå. Bara nöd slakt som gäller på den här kossan.